Catrin finns inte mer

och jag kan inte fatta det än. Jag förstår inte hur jag ska förstå att det faktiskt är så att cancern vann över dig. Vår fina fina Catrin. Det är så fruktansvärt ofattbart och orättvist, 27 år ung o hela livet framför sig, varför, varför, varför? Jag trodde verkligen att allt skulle gå bra till slut, jag trodde att den där jävla cancern inte hade en chans mot dig och det är säkert därför jag har så svårt för att förstå att det blev så här!

Jag tänker hela tiden på allt det roliga vi gått igenom tillsammans. Ojojoj så mycket skoj vi haft efter att vi träffades på anslutningsbussen i gymnasiet, för en så där 11 år sedan. Massor med minnen dyker upp hela tiden (när man minst anar det ) ! Några speciella minnen dyker upp hela tiden o jag vet inte varför just dessa. Som det att jag ofta går o sjunger för mig själv, gjorde det även då och Catrin sa till mig "Anna, jag kan inte heller sjunga men jag håller i allafall tyst" :-) det minnet får mig att le, så brutalt men säkert sant ;-)... Ett annat minne är när hon o hennes mamma hade varit Thailand o vi hade inte setts på några veckor, så skulle vi då äntligen ses på "Vallen". Så glada att ses igen efter ett tag ifrån varann o Catrin kom med bussen från stan, springer ut mitt framför bussen o ska korsa vägen (där en annan bil kommer snabbt o kör om bussen) jag står på andra sidan o ser det hela, men det är så himla stojigt så kan inte skrika så hon hör, Catrin stannar till men hinner se bilen o hinner snabbt springa iväg till mig. Dagen efter först förstod vi hur nära det hade varit att bilen hade kört på henne, inte där o då (lite på kanelen förstås o så lyckliga att det var sommarlov o Vallen o allt)... Vi tränade också kick/thai boxning ihop under gymnasiet. Innan träningen gick vi för det mesta o åt kebabtallrik eller bara pommes frites med massa sås på Saffetts för att sedan gå o träna, jorå nyttigt värre ;-) Men kul hade vi det jämt o jag kan inte minnas att vi nånsin varit osams! 

Catrin var nere o hälsade på hos oss en helg i maj förra året och vi bestämde då att det inte skulle få dröja lika lång tid tills vi ses nästa gång, det hade dröjt nästan 6 år sedan jag o Mattias var hos henne i Sala. Det skulle inte få gå 6 år till nästa gång...

Du var alltid så härligt sprudlande glad Catrin och det är precis så jag kommer komma ihåg dig. Jag hoppas att du har det mycket bättre där du är nu och att du inte har ont, jag vet att du var rädd för att dö men nu behöver du inte vara rädd längre.

Du kommer alltid finnas i mitt hjärta vännen!

Den här bilden tog Catrin på oss 3 när vi var vid Sveriges sydligaste spets i maj förra året (inte för att vi verkade fatta att vi blev förevigade på bild just då)

♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥

♥ Älskad, saknad & aldrig glömd ♥

♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥